En krönika: förkylning

När jag är sjuk (och Prinsen med för den delen) blir jag väldigt ynklig. Vill bli ompysslad och kramad och klappad och pussad på. Så igår, när halsontet var liiite värre är det var timman innan sträckte jag armarna mot min prins och gav ifrån mig ett ynkligt litet stön. Myyys med mig betydde det. Fullt förståeligt tänkte jag. Men istället för att kasta sig på mig med öppna armar och överösa mig med pussar tar Prinsen ett litet hopp bakåt, ser förskräckt på mig och säger: 'Men du är ju sjuk ju...!'. Mäh, sa jag och klappade lite på Ebba, som inte gjorde lika stort motstånd. Drack en klunk thé, åt lite choklad och upptäckte att jag var så täppt i näsan att jag var tvungen att tugga med öppen mun för att kunna få någon luft. Detta med resultatet att små bitar choklad/vindruvor/aprikoser titt som tätt ramlade ur min mun och ner på mitt täcke, varje gång jag andades. Så vid närmare eftertanke var det nog bra att jag inte pussade för mycket på Prinsen; jag hade nog dött av andnöd på kuppen!